Den negligerade Enescu

Jan Granberg, Hufvudstadsbladet, 30.11.2002

Dvorák: Cellokonsert, Enexcu: Oedipe. Helsingfors stadsorkester, dir Lawrence Foster. PK och Philomela, instud. Tapani Länsiö. Solister Esa Ruuttunen, Laura Nykänen och Rafal Kwiatkowski. Finlandiahuset 28 & 30.11.02.

Förespråkarna för Rumäniens stora musikpersonlighet och tonsättare George Enescu tvekar inte att jämställa hans opera Oedipe med 1900-talets största operamästerverk Pelléas, Wozzeck och Riddar Blåskäggs borg. Det råder en enorm diskrepans mellan den uppfattningen och de flesta reputerliga operalexikon, där han antingen lyser med sin frånvaro eller helt är förskjuten i periferin.

Ingen förnekar Enescus väldiga meriter som pedagog, all-round musiker och framför allt violinvirtuos, men kanske just hans överväldigande skicklighet som violinist gjorde att man inte tog honom på allvar som tonsättare. Hans mest kända kompositioner är de sprakande rumänska rapsodierna, skrivna i Liszts anda och gjorda så underhållande att de legat honom i fatet.

I över tio års tid skrev han på sin opera, på sitt magnum opus, som onekligen blev ett remarkabelt verk. Texten bygger på Sofokles men med en viktig skillnad. Hos Enescu är ”människan förmer än ödet” – åtminstone enligt det svar som Oidipus ger Sfinxen i en av operans mes hisnande scener. Svaret tar livet av Sfinxen, som skrattar hysteriskt och mångtydigt åt svarets absurditet. Rollen gjordes med ekoeffekt i högtalare och sjöngs utmärkt av Laura Nykänen.

Märkligt nog är detta första gången som Enescus orättvist negligerade opera framförs i vårt land.

Musiken är fascinerande i sin oerhörda detaljrikedom och sina dramatiskt välutformade, intressanta klanger och effekter. Den är briljant och fantasifullt orkestrerad och med effektfull användning av kören. Tonspråket ger stundtals associationer åt väldigt olika håll, någonting franskt, litet Schönberg, post-Wagner.

Det finns en viss stilistisk oenhetlighet hos Enescu som angivits som orsak till den uteblivna framgången. I dag är detta inte en så fatal egenskal. Däremot kan man i tonspråkets modernt arkaiserande monotoni stundtals uppleva någon enstaka longör. Hela operan är monumental och ger en ganska komplett version av Oidipusmyten.

Den korta konsertsviten ur operan gav definitivt mersmak. Scenen där Oidipus inser vilket spratt ödet spelat honom och sticker ut sina ögon är en skakande upplevelse som river i själens innersta. Esa Ruuttunen, som har sjungit rollen på scenen i Berlin, gav en oerhört stark, inte riktigt stilren men i sin genuina inlevelse överväldigande tolkning. Hans talande gester och minspel hjälpte publiken (och honom själv) att hänga med i handlingen.

Det finns en modern, briljant skivinspelning av Oedipe som dirigeras av Stadsorkesterns gästdirigent, amerikanen Lawrence Foster, som själv har rumänskt påbrå. Han har gjort ett fantastiskt arbete med hela ensemblen och lärt dem hur Enescu skall framföras. Hans precision är bländande och hans tycks också få vissa enskilda instrumentalister att prestera sitt allra yttersta. Den förkortade konsertversionen var gjord av honom själv. De sammanslagna körena bestående av Polyteknikkojen kuoro och Philomela gjorde storslagna insatser i Enescus körmusik, som varierar från mycket finstämda passager till starka utbrott.

Om musiketablissemangets innställning till Enescu har varit kluven, så var nog publiken i Finlandiahuset det också. En del hade kommit för att höra en operararitet och hade säkert velat höra mera av den. En annan del ville med Dvoráks Cellokoncert återuppleva stämningarna vid Paulotävlingen. Båda gruppen fick uppleva musicerande på högsta nivå.

Med sin mjukt glödande, opressade ton är andrapristagaren Rafal Kwiatkowski en cellons poet. Lawrence Foster gör Dvorák fullständig och oöverdriven dynamisk behärskning. Han har värme och t.o.m. en viss dos sötma i sitt annars ytterst precisa grepp. Helheten är imponerande utan väldiga effekter och de enskilda instrumenten (speciellt klarinetten) spelade utsökt.

Med tanke på hur givande kvällen var hade jag väntat mig ännu våldsammare bifall från den fulltaliga publiken. I kväll ges en andra chans att upptäcka George Enescu, vars namn förresten i Frankrike, där han för det mesta var bosatt, ofta skrivs Georges Enesco.