Kaipainen i Dantes och Vergilius sällskap
Mats Liljeroos, Hufvudstadsbladet, 18.12.2010
MUSIK.
Radions symfoniorkester och Polyteknikkojen kuoro.
Dirigent: Hannu Lintu.
Solister: Helena Juntunen, sopran, Jaakko Kortekangas, baryton.
Körinstudering: Juha Kuivanen.
Sibelius, Kaipainen.
Finlandiahuset 15.12.
Jouni Kaipainen går från klarhet till klarhet. Han får inte alltid sina kompositioner klara i tid, men när de väl blir det inser man varför det är värt att vänta på dem. Han är helt enkelt en av landets bästa, tekniskt skickligaste och uttrycksmässigt mångsidigaste tonsättare.
Inte heller Fjärde symfonin, försedd med titeln Commedia, färdigställdes i tid – den hördes nu i en förkortad, över femtio minuter lång version – och dessutom överflyttades rättigheterna från Tammerforsfilharmonikerna, vars hustonsättare Kaipainen är, till Radiosymfonikerna. Ännu intressantare blev det hela i och med att Tammerforsfilharmonikernas chefsdirigent Hannu Lintu är RSO:s följande chefsdirigent.
Det allra intressantaste var dock ämnesvalet. I och med att Kaipainen tagit sig an Dantes mångfasetterade La divina commedia sällar han sig till en illuster skara musikhistoriska personer med Liszt i spetsen som försökt sig på samma sak och resultatet är minst sagt imponerande. Även om cirka en tredjedel, däribland stora delar av purgatoriet, nu alltså lyste med sin frånvaro.
Kaipainen väljer högst medvetet att kalla storverket symfoni, vilket det är i ungefär samma grad som t.ex. Mahlers Åtta. Han kunde givetvis ha benämnt det kantat eller, ännu mer träffande, oratorium – en aspekt som lär framträda ännu tydligare i den fullständiga versionen – men viktigare än genrebeskrivningen är dock textbehandlingen och det musikaliska måleriet och härvidlag triumferar Kaipainen på flera punkter.
Mot den stora syntesen
Han har, klokt nog, undvikit desto mer realistiska skildringar av såväl infernot som paradiset och i stället satsat på att förmedla mer allmänt hållna stämningar. Allra bäst lyckas han i den tredje delen av purgatoriet, Paradiso terrestre, där Dante (baryton) och Beatrice (sopran) konfronteras i valstakt, medan manskören (suveräna Polyteknikkojen kuoro) förlänats den nog så centrala, liturgiska berättarrollen.
Överlag tycks Kaipainen, vid femtiofyra fyllda, målmedvetet närma sig den stora musikhistoriska syntes som han ända sedan avhoppet från modernistlägret för ett knappt kvartssekel sedan haft i siktet och målmedvetet strävat mot.
Hans mestadels tonalt baserade musik uppvisar ett sällsynt rikt känslomässigt spektrum – någonstans i undervegetationen skymtar Honeggers Liturgiska symfoni, även om tilltalet är helt och hållet Kaipainens eget – medan den dramaturgiska bågen, som nu alltså skönjdes endast delvis, föreföll optimalt spänd och musiken andades en inte helt lätt uppnådd universell tidlöshet.
Lintu trivs med stora och komplexa apparaturer och höll alla trådar fullkomligt suveränt i sin hand medan de ypperliga solisterna, Jaakko Kortekangas och Helena Juntunen, förde en tapper kamp mot det särskilt för människorösten ofördelaktiga Finlandia-akustiken.
I sin fullständiga form hade Kaipainens magnifika fresk – på samma sätt som Mahlersymfoni – upptagit hela programmet, medan man nu fyllde ut det med Sibelius kantat Vapautettu kuningatar och några av de bästa sångerna (däribland Norden) i Kaipainens arrangemang och Juntunens insiktsfulla tolkning. En logisk om än inte helt tillfredsställande lösning.
Vapaa käännös kuoron maininneesta kappaleesta:
[Kaipainen] on viisaasti välttänyt realistisempaa kuvausta sekä infernosta että paratiisista ja keskittynyt välittämään yleisluontoisempia tunnelmia. Kaikista parhaiten hän onnistuu kolmannessa osassa, Paradiso terrestressä, jossa Dante (baritoni) ja Beatrice (sopraano) kohtaavat valssin tahtiin samalla kun mieskuorolle (suvereeni Polyteknikkojen kuoro) on annettu hyvinkin keskeinen, liturginen kertojarooli.
