Maffig rehabiliteringskantat

Mats Liljeroos, Hufvudstadsbladet, 14.5.2004

Radions symfoniorkester och Polyteknikkojen Kuoro i Finlandiahuset. Dirigent: Sakari Oramo. Körinstudering: Tapani Länsiö. Stravinsky, Strauss, Länsiö.

När Polyteknikkojen Kuoro firar 100 år gör man det med besked. Samkonsert med Radions symfoniorkester är det som gäller, varken mer eller mindre, och konsertens huvudnummer var, som sig bör, nykomponerad av körens egen dirigent.

Och varför inte, kan man fråga sig, även om den färska historieskrivningen – nyutkommen i ett präktigt band signerat Kimmo Korhonen – ger vid handen att den magiska gränsen passerades för tre och ett halvt år sedan. PK har länge utmanat YL som vår ledande manskör och enligt många har man redan tagit ledningen.

Konserten befäste ytterligare denna aning, även om den lätt haltande programuppläggningen ledde till att man inte kunde bilda sig en heltäckande uppfattning om körens kunnande i dagsläget. Stilkasten var tvära och man fick känslan av att första programhalvans estetik inte var den optimala för det här gänget.

Stravinskys kantat Zvezdoliki är ett skumt stycke till Konstantin Balmonts ännu skummare text – Debussy hade antagligen rätt i att uruppförandet borde äga rum på Aldebaran – men man bemästrade de intrikata harmonierna med bravur. Körstämman i originalversionen av An der schönen blauen Donau – hur ofta hör man den? – var däremot inte mycket att sätta tänderna i, men man gjorde den med schvung och humör.

Avgående PK-dirigenten Tapani Länsiös maffiga tresatsiga kantat Me, till texter av japanska tankadiktare, blev däremot konsertens smått sensationella clou och en veritabel rehabilitering för tonsättaren Länsiö efter dunderfiaskot med operan Sulka för tre år sedan.

Att Länsiö kan skriva intelligent textcentrerat och klangkänsligt för kör vet vi, liksom att den musikalska aforismen à la Webern är uttrycksmedel som ligger honom nära hjärtat. Nu fick vi dessutom bevis på att han såväl förmår bemästra större formmässiga bågar som orkestrera på ett rent ut sagt bländande sätt.

När de färgstarka orkestereruptionerna vällde på som intensivast kunde man nästan få för sig att en Magnus Lindberg var i farten, medan impressionistiskt skimrande episoder satt bra som fruktbar kontrast. Kören klingade naturligtvis snyggt – speciellt så i andra satsens charmigt finskt klingande sentiment – och man kan närmast förundra sig över att Länsiö kunde motstå frestelsen att låta den klämma i för fullt i det riviga slutet.

Stravinskys ävenså fantastiskt orkestrerade Scherzo fantastique visade att det inte var någon tillfällighet att han några år senare slog Paris med häpnad med sina ryska baletter, medan Johann Strauss dy:s medryckande Motorenvals – tillägnad Teknikens bal i Wien 1865 – blev guldkanten på en ganska knasig, men på något sätt ändå uppfriskande programhelhet.