Patosdriven säsongsmusik

Wilhelm Kvist, Hufvudstadsbladet, 5.12.2014

Så här års brukar inhemsk musik spelas rätt flitigt i vårt land i tider av både självständighetsdagar, Sibelius födelsedag och den finländska musikens dag. Ofta brukar uppmärksamheten också resultera i nationalistiska stämningar, något som Helsingfors stadsorkesters konsert i onsdags på ett intressant sätt tog fasta på genom att placera vurmen i internationell kontext.

På programmet stod två verk, Ahti Sonninens sällan hörda, Kalevalainspirerade Ilmarinens vandring till text av Eino Leino, samt Bedrich Smetanas fosterlandsälskande orkestersvit av grandiosa mått, Má Vlast.

Sonninen (1914 – 1984) tillhör det finländska musiklivets jubilarer av i år, men hundraårsdagen i somras gick nog obemärkt förbi för de flesta. Om Sonninens musik kunde höras på konsertestraderna ännu för något decennium sedan, lyser den nästan helt med sin frånvaro i dag. Vilket har sina randiga skäl. Ilmarinens vandring – skriven 1954 ett par år efter genombrottsverket, baletten Pessi ja Illusia – gör tydligt anspråk på att vara storslagen patosfylld musik, men försöket faller till stora delar platt till marken. Polyteknikernas kör gör en tapper insats för att framställa körstämman och Tommi Hakala fyller de förväntningar som ställs på honom i rollen som sångsolist. Dock går det inte att bortse från att musiken, om än intressant på sina ställen, helt enkelt är lite för banal för att engagera på riktigt.

Desto mer engagerande kändes Smetanas porträttering av sitt fosterland i Má Vlast från 1870-talets slut. Moldau-scenen har blivit vida berömd och tidvis lite för ofta hörd på konsertprogrammen, men lika intressanta är stämningarna i de fem övriga satserna. Också denna musik är tydligt patosdriven och Smetana lyckas i många hänseenden bättre än sin senare finska kollega. Även här kan man rikta tydlig kritik mot orkesteranvändningen. Smetana har frestats att skriva musik i grandiost format med mesta möjliga volym, utan att nå största möjliga effekt. Som bäst låter det nästan när man hänger sig åt att iaktta orkestreringen i de lugnare passagerna, till exempel hur flöjt- och klarinettstämmorna sammanflätats i de böljande vågorna i Moldau. Sviten presenterar den tjeckiska – eller rättare sagt böhmiska – musiktraditionen ur så många perspektiv att den bara av den orsaken är väl värd att stifta bekantskap med.

Stadsorkestern var på hugget och John Storgårds skärpt. Rena lyxen med fyra harpor på scenen. Plus­poäng för precist piccolospel i finalen.