Hannu-Ilari Lampila, Helsingin Sanomat, 29.3.2015

Säveltäjä: Richard Strauss, Shostakovitsh
Esittäjä: Radion sinfoniaorkesteri, Hannu Lintu, kapellimestari, Mikhail Petrenko, basso, Polyteknikkojen kuoro

Šostakovitšin 13. sinfonia Babi Jar (1962) on harvinaisen yksiselitteinen sinfonia. Šostakovitš uskalsi kerrankin puhua suoraan suunsa puhtaaksi. Hän rikkoi neuvostoyhteiskunnan tabuja ja ryhtyi syyttäjäksi.

Šostakovitš valitsi sinfoniansa jokaiseen viiteen osaan nuoren Jevgeni Jevtušenkon runon. Hänen mielestään kuulijan on helpompi ymmärtää musiikin merkitystä, jos sanat ovat mukana.

Hannu Linnun johtama vaikuttava esitys oli venäjänkielinen, mutta onneksi apuna oli runojen erinomainen käännös.

Jotta kaikki olisi mahdollisimman selvää, Šostakovitš antoi suuren mieskuoron laulaa yksiäänisesti.

Polyteknikkojen kuoro oli saanut ilmeisen hyvän venäjänkielinen valmennuksen. Suuri miesjoukko lauloi sanoja kuin yhdestä kurkusta, vahvoin ja ilmeikkäin painotuksin.

Bassosolistina vieraili upea venäläinen tähtibasso Mikhail Petrenko.

Joka venäjänkielinen sana oli helppo erottaa hänen notkean synkeä ja väkevän bassonsa vivahteikkaasta jylystä.

Šostakovitš oli mestari loihtimaan pelon ja kuoleman ilmapiirin. Babi Jar -osan juutalaisvainot ja neljäs osa, Pelot, ovat kammottavinta musiikkia, jota hän sävelsi.

Hämmästyttävää on, miten yksinkertaisin keinoin hiipivät, hyytävät ja räjähtelevät kauhukuvat syntyvät. Lintu sytytti RSO:n hypnotisoivan tummanpuhuvaan, karuun intensiteettiin.

Huumori-osassa purkautui villisti kiljuen ja ivaillen musorgskimaisen alkuvoimainen tanssirieha. Kaupassa -osa maalaa neuvostoyhteiskunnan ankean arjen ja ylistää hellän lämpimästi arjen sankareita, kauppaan jonottavia sitkeitä ja lempeitä perheenäitejä.

Karrieereja-finaali on yllättävä käänne: ilmapiiri muuttuu ironisen hilpeäksi, jopa operettimaiseksi ja lopussaan sadunomaiseksi. Mustasta tunnelista päästään valoon.

Konsertti alkoi surullisen kauniisti laulaen ja kehräten Richard Straussin jousiteokselle Metamorfooseja.

—

Helsingin Sanomat 29.3.2015: Šostakovitš loihtii hyytävää kauhua Babi Jar -sinfoniallaan
http://www.hs.fi/arviot/konsertti/a1427512228664

Wilhelm Kvist, Hufvudstadsbladet, 5.12.2014

Så här års brukar inhemsk musik spelas rätt flitigt i vårt land i tider av både självständighetsdagar, Sibelius födelsedag och den finländska musikens dag. Ofta brukar uppmärksamheten också resultera i nationalistiska stämningar, något som Helsingfors stadsorkesters konsert i onsdags på ett intressant sätt tog fasta på genom att placera vurmen i internationell kontext.

På programmet stod två verk, Ahti Sonninens sällan hörda, Kalevalainspirerade Ilmarinens vandring till text av Eino Leino, samt Bedrich Smetanas fosterlandsälskande orkestersvit av grandiosa mått, Má Vlast.

Sonninen (1914 – 1984) tillhör det finländska musiklivets jubilarer av i år, men hundraårsdagen i somras gick nog obemärkt förbi för de flesta. Om Sonninens musik kunde höras på konsertestraderna ännu för något decennium sedan, lyser den nästan helt med sin frånvaro i dag. Vilket har sina randiga skäl. Ilmarinens vandring – skriven 1954 ett par år efter genombrottsverket, baletten Pessi ja Illusia – gör tydligt anspråk på att vara storslagen patosfylld musik, men försöket faller till stora delar platt till marken. Polyteknikernas kör gör en tapper insats för att framställa körstämman och Tommi Hakala fyller de förväntningar som ställs på honom i rollen som sångsolist. Dock går det inte att bortse från att musiken, om än intressant på sina ställen, helt enkelt är lite för banal för att engagera på riktigt.

Desto mer engagerande kändes Smetanas porträttering av sitt fosterland i Má Vlast från 1870-talets slut. Moldau-scenen har blivit vida berömd och tidvis lite för ofta hörd på konsertprogrammen, men lika intressanta är stämningarna i de fem övriga satserna. Också denna musik är tydligt patosdriven och Smetana lyckas i många hänseenden bättre än sin senare finska kollega. Även här kan man rikta tydlig kritik mot orkesteranvändningen. Smetana har frestats att skriva musik i grandiost format med mesta möjliga volym, utan att nå största möjliga effekt. Som bäst låter det nästan när man hänger sig åt att iaktta orkestreringen i de lugnare passagerna, till exempel hur flöjt- och klarinettstämmorna sammanflätats i de böljande vågorna i Moldau. Sviten presenterar den tjeckiska – eller rättare sagt böhmiska – musiktraditionen ur så många perspektiv att den bara av den orsaken är väl värd att stifta bekantskap med.

Stadsorkestern var på hugget och John Storgårds skärpt. Rena lyxen med fyra harpor på scenen. Plus­poäng för precist piccolospel i finalen.